När behöver katter lämna urinprov?
När en katt verkar ha problem med att kissa är urinprov som regel en viktig del av utredningen. Problemet kan exempelvis vara att katten kissar ovanligt ofta, att den försöker kissa men bara får ut små mängder urin, att den kissar utanför lådan, verkar ha ont när den kissar och/eller har synligt blod i urinen.
Observera att urinstopp hos katt är ett allvarligt tillstånd som behöver åtgärdas akut hos veterinär.
Urinprov kan även ge användbar information vid olika invärtes tillstånd, som diabetes (sockersjuka), njursjukdom eller blodkroppssönderfall (hemolys).
Hur tar man urinprov från en katt?
Ett urinprov kan tas hos veterinären eller i hemmet. Om katten är på en djurklinik kan man ta ett prov direkt från urinblåsan med hjälp av en fin kanyl, en så kallad cystocentes. Sticket går fort och katter brukar inte visa tecken på att det gör ont. Cystocentes kan göras med guidning av ultraljud, till exempel om mängden urin är liten eller om man samtidigt vill studera urinvägarnas utseende.
Det kan vara lite knepigare att få ett urinprov i hemmet. Katter vill sällan använda kattlådan om det inte finns något att krafsa i, men urinen får inte blandas med vanlig kattsand. Ett sätt är att använda majskorn eller en sorts specialströ för urinprov (ofta plastkulor) i kattlådan istället för sand. Katten kan då fortfarande krafsa med tassarna som den brukar när den gör sina behov. Sedan kan du enkelt samla upp urinen genom att vinkla lådan så att urinen hamnar i ena hörnet. Det här sättet att ta urinprov kallas även för att urinen är spontankastad.
Hur gammalt får ett urinprov vara?
Ett spontankastat urinprov blir snabbt gammalt, bland annat beroende på att urinen oundvikligen blir lite förorenad av bakterier från yttre delen av urinvägarna. Provet bör inte vara äldre än 3 timmar när det analyseras. Du kan lämna in urinprovet i samband med veterinärbesöket eller vid en annan tidpunkt.
Förvara urinprovet i en väl rengjord burk eller provrör med lock. Provet ska förvaras kylt men inte fryst. I kyla förökar sig inte bakterierna lika lätt.
Vad händer med urinprovet på laboratoriet?
Urinprov kan analyseras på flera sätt. I de flesta fall kontrolleras urinens täthet, densitet. Detta är ett mått på hur koncentrerad urinen är. Ofta används också särskilda testremsor, så kallade urinstickor, som doppas i urinen. De kan bland annat visa urinens pH-värde och eventuellt innehåll av socker. Urinstickor avläses direkt.
För att undersöka urinens innehåll av celler, saltkristaller och andra strukturer kan urinsediment studeras i mikroskop. Urinen centrifugeras då för att skilja av så mycket av vätskan som möjligt och sedimentet är det som blir kvar i botten av provröret.
Ibland behövs ytterligare analyser eller bakterieodling av urinprovet. Det kan ta några dagar upp till en vecka innan dessa analyssvar är klara. Odling innebär att en liten mängd urin fördelas på olika näringssubstrat, som sedan får stå i värmeskåp i ett till två dygn. Om det finns bakterier i urinen, ökar de i mängd och blir på det sättet möjliga att påvisa och analysera ytterligare.