Vad är neurologisk utredning för katt?
En neurologisk utredning görs när man misstänker att en katt har en sjukdom eller skada någonstans i nervsystemet. Nervsystemet består av det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (de nerver som går mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen). Dess uppgift är att sköta signaleringen mellan hjärnan och kroppen, att tolka information och koordinera all aktivitet som sker i kroppen.
Epilepsi och diskbråck är ett par exempel på neurologiska tillstånd hos katter.
Hur går en neurologisk utredning till?
Den neurologiska utredningen kan vara uppbyggd på olika sätt, beroende på vad katten har för sjukdomshistoria och vad som framkommer vid veterinärens kliniska undersökning.
Eftersom det centrala nervsystemet är inneslutet i skallen respektive ryggkotorna går det inte att studera dess utseende med vanliga metoder, som röntgen och ultraljud. Det är inte heller enkelt att ta en biopsi från hjärna eller ryggmärg för att få en diagnos, vilket vi kan göra om sjukdomen sitter i huden eller i ett mer lättillgängligt organ.
Vid en neurologisk utredning används ofta metoder som ställer särskilda krav på utrustning och specialistkompetens i neurologi. Av den anledningen kan katten få remiss till en speciell neurologimottagning, och utredningen kan även vara mer kostsam än andra typer av utredningar.
En neurologisk utredning kan bestå av en eller flera av följande undersökningar:
Neurologisk undersökning
Vid en klinisk neurologisk undersökning försöker veterinären fastställa var i nervsystemet symtomen uppkommer. Kattens nervfunktioner undersöks på olika sätt, till exempel genom att placera en tass felaktigt för att se om katten rättar till tassen, eller genom att kontrollera ögats blinkreflex. Veterinären bedömer också kattens rörelser, kroppshållning och balans. Den neurologiska undersökningen är ofta första steget i en utredning, och med den som grund kan veterinären ta beslut om vilka fortsatta tester och analyser som ska göras.
Avancerad bilddiagnostik
Med hjälp av metoder som magnetresonanstomografi (MR) och datortomografi (DT) går det att synliggöra förändringar i det centrala nervsystemet. Bildavläsningen görs av särskilt utbildad personal. Inför en MR- eller DT-undersökning behöver katten vara nedsövd.
Myelografi
Myelografi innebär att ryggmärgskanalen undersöks med kontraströntgen. Ryggmärgskanalen är det hålrum i ryggkotpelaren där ryggmärgen löper. Genom att tillföra kontrastmedel i ryggmärgskanalen i samband med en röntgenundersökning kan veterinären få mer information än från en vanlig röntgenbild. Myelografi är dock ett invasivt ingrepp och det finns risk för att nervvävnaden tar skada.
Prov från ryggmärgsvätska, CSV
Hjärnan och ryggmärgen omges av en särskild vätska, så kallad cerebrospinalvätska (CSV), eller ryggmärgsvätska. Vätskans uppgift är att skydda den känsliga nervvävnaden mot stötar, samt att transportera dit näringsämnen och föra bort slaggprodukter. Genom att analysera ett ryggmärgsvätskeprov kan man få reda på om katten har en inflammation i centrala nervsystemet. Provtagningen kräver att katten är sövd och innebär vissa risker.
Elektrodiagnostik
Elektrodiagnostiska metoder kräver speciell utrustning och går ut på att mäta den elektriska aktiviteten i nervsystemet. EEG (elektroencefalografi) kan användas för att utreda bland annat epilepsi, och BAER hörseltest är en metod för att ta reda på om en katt har medfödd dövhet.
Elektrodiagnostik används ofta när man vill studera aktiviteten i det perifera nervsystemet, det vill säga hos nerverna som för information till och från kroppens celler. Det perifera nervsystemet ansvarar för att kroppens signaler om till exempel smärta, temperatur och tryck når det centrala nervsystemet, och för att förmedla hjärnans signaler ut till muskler, körtlar med mera.
Elektromyografi (EMG) är ett förhållandevis enkelt sätt att undersöka muskulaturen för att leta tecken på muskelsjukdom (myopati) eller på att muskeln förtvinat till följd av nervskada. Tillsammans med nervstimuleringstester kan det användas till att bland annat hitta ett lämpligt område att ta vävnadsprov från.
Muskel- och nervbiopsier
Vid sjukdomar i det perifera nervsystemet är det ofta motiverat att ta ett vävnadsprov från muskel och ibland även nerv. Provet ger sällan en definitiv diagnos men kan ge kattens veterinär information om hur tillståndet ska behandlas.
Vad händer sedan?
Utifrån resultaten av de olika undersökningarna kan veterinären ställa diagnos och besluta om lämplig behandling. En del neurologiska sjukdomar, som till exempel epilepsi, behandlas med läkemedel, medan vissa, såsom diskbråck, kan behöva åtgärdas kirurgiskt. Många tillstånd kan självläka, men det finns tyvärr också sådana som är obotliga. I dessa fall är målet med behandlingen att se till att katten har en så god livskvalitet som möjligt trots sin sjukdom, under så lång tid som möjligt.