När behövs tandextraktion på hund?
Tandutdragning, eller tandextraktion, är ett sätt att behandla eller förebygga smärta eller felaktigt bett hos hundar. Vanliga orsaker till att man behöver dra ut en eller flera tänder på en hund är tandlossning (parodontit), att tanden har brutits av (tandfraktur) eller att hunden har kvarvarande mjölktänder (persisterande mjölktänder).
Parodontit innebär att tandens stödjevävnader har blivit inflammerade, vilket till sist leder till att tandrotens fäste i käkbenet förstörs och att tanden ramlar ut. Parodontit hos hund uppkommer normalt som en följd av att hunden har gått med tandsten och tandköttsinflammation (gingivit) en längre tid.
Tandfraktur betyder att tanden har brutits av, till exempel för att hunden har bitit i en sten eller något annat hårt. Om tandens pulpa (där blodkärl och nerver går) har blivit blottad finns det stor risk för att hunden ska få tandvärk och infektion.
Persisterande mjölktänder kallas det när hunden inte tappar mjölktänderna när den får sina permanenta tänder. De kvarvarande mjölktänderna kan orsaka att de permanenta tänderna inte kommer ut rätt och att hundens bett utvecklas felaktigt.
Den kroniska tandsjukdomen tandresorption (TR) är ovanlig hos hund, jämfört med hos katt, men kan också den leda till att hunden behöver dra ut tänder. Vid TR sker en onormal nedbrytning av tandvävnaden.
Hur går tandutdragning på hund till?
Tandextraktion görs alltid med hunden nedsövd, ofta i samband med någon annan tandåtgärd, som tandstensborttagning och polering. Ibland bokas hunden in för ett nytt besök för tandextraktion, till exempel om den har flera tänder som behöver dras ut, då man vill undvika att utsätta hunden för en lång narkos.
Hunden får smärtstillande läkemedel innan och ibland även efter att en tand dras ut. När hunden är sövd röntgas tandrötterna och käkbenet. Om tanden sitter löst kan det räcka att försiktigt lossa på "trådarna" som fäster tandroten till käkbenet, men många av hundarnas tänder har både långa och många tandrötter som gör att tänderna sitter fast hårt i käkbenet. Det är inte ovanligt att det behövs mer avancerad kirurgi för att avlägsna allt. Efter extraktionen görs en ny tandröntgen, för att kontrollera att inga rotrester finns kvar. Det kan annars störa läkningen och leda till besvärliga komplikationer.
Eftervård efter tandutdragning
Efter en tandextraktion får hunden stanna kvar på kliniken tills den har vaknat helt ur narkosen. Djurägaren får ett recept på smärtstillande medel som du ska ge hunden i några dagar. Man bör vara uppmärksam på tecken på smärta, som att hunden är låg, inte vill äta eller verkar rastlös och orolig. I så fall ska man ta kontakt med kliniken.
Hunden ska bara ha mjukmat eller uppblött torrfoder den första tiden efter en tandutdragning. Veterinären har som regel gett instruktioner för hur munnen ska skötas om. Ofta rekommenderas att man baddar tandköttet med bakteriedödande medel dagligen, och att man ska spola rent sårområdet med ljummet vatten i en spruta efter varje måltid.
Det är normalt att hundar har lite blod i saliven direkt efter att de har dragit ut tänder, men man bör vara uppmärksam på hur hundens mun ser ut under läkningstiden. Grumlig saliv, dålig lukt eller var i munnen kan vara tecken på infektion eller annan komplikation, och i så fall behöver hunden komma på ett återbesök.
Finns det något alternativ till extraktion?
När en tand är i så dåligt skick att den behöver dras ut finns det sällan något bra behandlingsalternativ. Däremot kan man minska risken för att hunden ska behöva dra ut tänder genom att hålla efter dess munhälsa. Hundar som har en tendens att bilda tandsten bör få tänderna borstade varje dag, även efter att de fått tandvård hos veterinär. Här finns mer läsning om tandborstning på hund.
Även om det är möjligt att skrapa bort synlig tandsten på hundar är det inte något som tandveterinärer rekommenderar. Dels leder skrapning till emaljskador, vilket gör att tandstenen snabbt återkommer, dels kommer man inte åt den tandsten som sitter i fickor under tandköttet, den subgingivala tandstenen, och det är den som medför den största risken för parodontit.