Hur fungerar datortomografi för hund?
Vid en vanlig röntgenundersökning placeras hunden på ett bord under en röntgenapparat, som sänder ut ett knippe sammanhållen röntgenstrålning. Strålningen passerar hundens kropp ovanifrån och träffar en röntgenplåt i bordet under hunden. I en datortomograf sänds däremot röntgenstrålningen i många olika riktningar genom kroppen, och fångas upp av detektorer på motsatta sidan.
DT-apparaten är formad som en ring, eller "donut", med en öppning i mitten. Vid DT-undersökningen får hunden ligga på ett bord som långsamt passerar genom öppningen. Den del av hundens kropp som befinner sig mitt i ringen träffas av röntgenstrålar från många olika håll. På det sättet avbildas det undersökta området i tunna ”skivor” som är cirka 1 mm till 1 cm tjocka. Detektorer registrerar hur mycket av röntgenstrålarnas intensitet som finns kvar efter att de har gått igenom kroppen, och sänder uppgifterna vidare till en dator för bildbehandling.
Kroppens vävnader släpper igenom olika mängd strålning till detektorerna. Ju mer strålning som når detektorn, ju mörkare blir området i bilden. Ju hårdare och tätare en vävnad är, desto mindre strålning släpps igenom till detektorn. Hård vävnad, som skelett eller tänder, ser därför vit ut på bilden.
Informationen som registreras bearbetas och omvandlas till en tvådimensionell bild. Bilderna kan sedan sammanfogas i datorn till tredimensionella volymer, vilket gör att veterinären kan rotera och vrida bilderna för bästa avläsning.
Vad är fördelarna med datortomografi?
Den stora fördelen med datortomografi är att veterinären får detaljerade bilder av de enskilda strukturerna i kroppen. Vid vanlig röntgen blir vävnader som ligger ovanpå varandra summerade, vilket gör det svårt att avgöra på vilket plan i kroppen en enskild struktur är belägen. Vid DT kan kroppens vävnader granskas utan att de är summerade på varandra. Tack vare bildbearbetningen kan vävnaderna ses i tre olika plan istället för två som vid vanlig röntgen.
När är datortomografi användbart?
Datortomografi används ofta vid undersökningar av buk och brösthåla, skalle, näshåla, skelett samt leder. Inför ortopedisk kirurgi kan DT vara ett värdefullt verktyg för kirurgen, eftersom den tredimensionella bildrekonstruktionen gör det lättare att se och förstå hur till exempel en komplicerad fraktur ser ut.
Hur går en DT-undersökning på hund till?
En DT-undersökning tar normalt mellan en kvart och en timme, beroende på vilket område som ska undersökas. Under denna tid måste hunden ligga helt stilla för att bilderna ska bli så tydliga som möjligt. Därför blir den nedsövd eller sederad (får en injektion med lugnande medel). Hunden får sedan ligga på en brits som förflyttas genom datortomografen.
Vid många av undersökningarna utförs undersökningen två gånger, först utan kontrastmedel, därefter med. Efter den inledande undersökningen injiceras en röntgenkontrastvätska via en kanyl in i ett blodkärl. Kontrasten gör det lättare att se kroppens kärl och att lokalisera och karaktärisera olika sjukdomstillstånd. Vid okomplicerade skelett- och ledundersökningar brukar det räcka med undersökning utan kontrastmedel.
När undersökningen är klar har veterinären fått ett stort antal tvärsnittsbilder för vidare bearbetning och bedömning. Analysen av de många bilderna tar tid, och vanligtvis får hunden gå hem i väntan på att få utlåtandet.
Förberedelse inför DT-undersökningen
Eftersom patienten ska få lugnande medel eller narkos behöver den komma fastande till undersökningen. Vanligtvis räcker det med att hunden inte får frukost den dag undersökningen skall utföras. Om det är ett äldre djur, över ca 7 år, kan det bli aktuellt att ta blodprov för att kontrollera njurfunktionen och andra grundläggande blodvärden.
Finns det några nackdelar med DT?
Precis som vid vanlig röntgen används joniserande strålning. Riskerna för den enskilda hunden bedöms dock som minimala, särskilt i förhållande till nyttan av att få en korrekt diagnos och lämplig behandling.
Komplikationer är ovanliga, men som vid all sorts lugnande och sövning finns det risker. Även det intravenösa kontrastmedlet kan i ovanliga fall ge påverkan på njurarna, framför allt hos patienter som redan från början har en kraftigt nedsatt njurfunktion.