Hur fungerar en DT?
En DT är en maskin som består av en stor ring med ett hål i mitten. Ett speciellt bord är kopplat till maskinen. Hunden ligger på bordet som under undersökningen åker in genom hålet i ringen. Allt eftersom bordet åker in i ringen passerar röntgenstrålarna den del av kroppen som för tillfället befinner sig mitt i ringen. På det sättet undersöks önskat område i tunna ”skivor” från cirka en millimeter upp till cirka en centimeter.
Till skillnad från traditionell röntgenteknik, där röntgenstrålning sänds från en enda vinkel genom kroppen, sänder datortomografen röntgenstrålar genom kroppen från flera olika vinklar. Strålar fångas upp av detektorer som registrerar strålarnas intensitet och sänder uppgifterna vidare till en dator för bildbehandling.
Den information som registreras bearbetas och omvandlas till en tvådimensionell bild. Bilderna kan sedan sammanfogas i datorn till tredimensionella volymer, vilket gör att veterinären kan rotera och vrida bilderna för bästa avläsning.
Varför datortomografi?
Den stora fördelen med datortomografi är att veterinären får detaljerade bilder av de enskilda strukturerna i kroppen. Kroppens vävnader kan granskas utan att de är summerade på varandra som vid vanlig röntgen. Genom att rekonstruera bilderna kan vävnaderna ses i tre olika plan istället för två som vid vanlig röntgen.
Datortomografen användas bland annat vid undersökningar av buk och brösthåla, skalle, näshåla, skelett samt leder. Det kan även vara speciellt värdefullt för kirurger som via de tredimensionella bildrekonstruktionerna lättare kan se och få en förståelse för hur t ex frakturer ser ut, vilket gör att de lättare kan planera det operativa ingreppet.
Hur går en DT undersökning till?
Vid undersökningen ligger hunden på en brits som förflyttas genom datortomografen. Röntgenrören roterar runt hunden och sänder strålar från olika håll genom kroppen som sedan fångas upp av detektorer på motstående sida av hunden. Kroppens vävnader släpper igenom olika mängd strålning till detektorerna. Ju mer strålning som når detektorn, ju mörkare blir området i bilden. Ju hårdare och tätare en vävnad är, t ex skelett, ju mindre strålning släpps igenom till detektorn. Denna vävnad kommer istället att se vit ut på bilden.
Vid många av undersökningarna utförs undersökningen två gånger. Efter den initiala undersökningen injiceras en röntgenkontrastvätska i blodet via en kanyl som patienten får i benet innan undersökningen påbörjas. Detta görs bland annat för att kunna se kroppens kärl och lättare kunna lokalisera och karaktärisera olika sjukdomstillstånd. Vid undersökning av trauma patienter och okomplicerade skelett- och ledundersökningar brukar det räcka med undersökning utan kontrastmedel.
För att bilderna ska bli tydliga är det viktigt att djuren ligger helt stilla. Därför är de lugnade eller sövda vid undersökningen. Undersökningstiden varierar vanligtvis mellan 15 minuter och en timme beroende på vilket område som ska undersökas.
När undersökningen är klar har veterinären ett stort antal tvärsnittsbilder, som underlag för vidare bearbetning och bedömning. Eftersom avläsning av alla tvärsnittsbilder måste utföras noggrant är det därför inte alltid möjligt att undersöka och färdigbehandla djuret vid samma tillfälle.
Förberedelse inför undersökningen
Eftersom djuret skall lugnas eller sövas skall det komma fastande till undersökningen. Vanligtvis räcker det med att hunden inte får frukost den dag undersökningen skall utföras. Om det är ett äldre djur, över ca 7 år, kan det vara aktuellt att kontrollera grundläggande blodvärden för att värdera bland annat njurfunktionen.
Risk för komplikationer
Komplikationer är ovanliga, men som vid all sorts lugnande och sövning finns det risker. Även det intravenösa kontrastmedel som används kan vid ovanliga tillfällen ge biverkningar i form av njurpåverkan. Det gäller dock framför allt patienter som redan från början har kraftigt nedsatt njurfunktion.