Bakgrund
Som namnet antyder har rasen Maine coon sitt ursprung i den amerikanska delstaten Maine. Det är en ras som har utvecklats naturligt, och den antas vara USA:s äldsta inhemska kattras. Maine coonkattens historia går att spåra tillbaka till tidigt 1800-tal, då den gjorde sig känd för att vara en duktig musjägare som passade både som stallkatt och som skeppskatt.
Det finns flera färgstarka teorier om rasens bakgrund. Namnet Maine coon syftar på racoon, som betyder tvättbjörn. Från början trodde nämligen vissa att den var en korsning mellan en katt och en tvättbjörn, vilket skulle förklara dess ansenliga storlek och yviga svans. Enligt andra är Maine coonen resultatet av parningar mellan långhåriga, skandinaviska skeppskatter som fördes till landet av vikingarna, och de korthåriga inhemska bondkatterna. Somliga menar att Maine coonkatterna är direkta avkomlingar till Marie Antoinettes katter, som ska ha fraktats till Amerika för att hållas i säkerhet under franska revolutionen.
Personlighet
Maine coonkatten gör sig verkligen förtjänt av smeknamnet den snälla jätten. Storleken till trots är den snäll, lugn och vänlig. Den är sällskaplig och social, utan att kräva ständig uppmärksamhet. Den gillar att följa efter sina människor och den vill observera allt ni gör lite på avstånd. Kramar och gos hör inte till Maine coonens favoritsysselsättning, men den vill gärna delta i umgänget på sitt eget sätt. Den här vänskapliga och avslappnade rasen är en utmärkt familjemedlem som brukar acceptera både barn och hundar i “sitt” hem.
Utseende, storlek och vikt
Maine coon är känd som världens största kattras. Hanarna väger som regel mellan 6 och 8 kg, honorna 4 till 6 kg. De utvecklas långsamt och når inte full storlek förrän vid omkring 3 till 5 års ålder.
Kroppen är stor och muskulös, med en rektangulär form och en lång, yvig svans. Huvudet är fyrkantigt, med spetsiga, välpälsade öron som är högt placerade på huvudet. Ögonen ska sitta brett isär.
Pälsen hos en Maine coon är lång och silkeslen. Den består av underull som är täckt av blanka, långa täckhår. Pälsen är längre på ryggen och bakbenen, och lite kortare på huvudet och skuldrorna, men med en generös krage runt halsen.
Färg
Många förknippar Maine coon med färgen bruntabby men den kan ha många andra färger och teckningar. Alla färger är tillåtna, med eller utan vita inslag, utom choklad, lila och maskning.
Pälsvård
Pälsen är ungefär 5 cm lång och har en silkeslen och glansig textur. Den är relativt lättskött och brukar inte ha lätt för att bli tovig. Det räcker vanligtvis med att kamma pälsen ett par gånger i veckan för att hålla den blank och len. En stålkam kan vara lämplig för att få bort lösa hårstrån och reda ut trassel och tovor. Många Maine cooner tycker om att plaska med vatten, så om pälsen ser matt och smutsig ut kan du överväga att bada den!
Särskilda kännetecken för rasen
Maine coonerna kan ge ifrån sig ett förtjusande, lågmält kvittrande ljud. De är inte särskilt pratsamma eller högljudda, utan kommunicerar på flera andra sätt - med drillar, kvittranden och kurranden, och inte minst med kroppsspråket. Ta dig tid att lyssna på din Maine coonvän, även om den inte jamar för full hals.
Ärftliga sjukdomar
Maine coon är i allmänhet en frisk kattras, men precis som inom andra raser kan ärftliga sjukdomar förekomma:
Hypertrofisk kardiomyopati, HCM, som är den vanligaste formen av hjärtsjukdom hos katter. Den ger upphov till en onormal förstoring av hjärtmuskulaturen och kan påverka hjärtats funktion. För Maine coonrasen finns det ett frivilligt hälsoprogram för att undvika att katter med HCM, eller anlag för HCM, används i avel. Hälsoprogrammet bygger på ultraljudsundersökning och DNA-test.
Höftledsdysplasi, HD, som innebär att höftledens ytor inte riktigt passar ihop, vilket kan leda till onormalt slitage och ledvärk. Det finns inget hälsoprogram för HD hos Maine coon, men många uppfödare väljer att screena sina avelsdjur. Det görs genom röntgenundersökning.
Det finns även några ovanliga sjukdomar som kan upptäckas genom DNA-test: pyruvatkinasbrist, som är en sjukdom som orsakar blodbrist, samt spinal muskelatrofi, som innebär att musklerna förtvinar.
Foder
Man kan luras att tro att en Maine coon behöver äta kopiösa mängder mat för att hålla energinivåerna uppe, men så är inte fallet. Om du överutfodrar en Maine coon riskerar den att utveckla ohälsosam övervikt och fetma. Servera den ett högkvalitativt fullfoder för katter. Både torrfoder och/eller blötmat går bra, men undvik mellanmål och onyttig “topping”.