Bakgrund
Rhodesian ridgeback härstammar från södra Afrika där den initialt föddes upp för att hjälpa de afrikanska bönderna i jakten på vilt. För detta ändamål krävdes en snabb, stark, uthållig och modig hund som skulle trötta ut bytet, i synnerhet lejon. Hunden skulle också fungera som vakthund på gårdarna. Rasens ursprung är till viss del okänt men man tror att den uppkom genom en korsning mellan inhemska sydafrikanska hundar och hundar som togs med av europeiska kolonisatörer under 1600-talets mitt. Rasen som vi känner den idag började utvecklas först omkring mitten av 1800-talet.
Rasen etablerades officiellt 1922 av en man vid namn Francis Barnes. Några år senare registrerades hunden av den sydafrikanska kennelklubben och namnet ändrades från rhodesian lion dog till rhodesian ridgeback. Namnet kommer från åsen (”ridge” på engelska) av bakåtväxande päls på hundens rygg och det land där rasen först registrerades, Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Till Sverige kom den första ridgebacken 1936, men det var först på 1960-talet som rasen etablerades på allvar.
Temperament
Rhodesian ridgeback är känd för att vara lojal och intelligent och med sin bakgrund besitter den också en hel del vakt- och jaktinstinkter. Det är viljestarka och relativt självständiga hundar som gärna tar på sig uppgiften att skydda sina ägare och familjer. En del ridgebacks besitter mer rädslor än vad som är önskvärt vilket i kombination med dess vaktegenskaper kan vara en utmaning. Därför är den här rasen inte det bästa valet för en oerfaren hundägare.
En rhodesian ridgeback kräver en kärleksfull och konsekvent uppfostran. Den har en återhållsam inställning till främlingar, men det är viktigt att hunden inte utvecklar en rädsla för främmande människor. En tidig och målmedveten miljö- och socialiseringsträning är därför en viktig del i en ridgebacks uppfostran.
Aktivitetsnivå
Rhodesian ridgeback är aktiv och energisk. Den är framavlad för långa jaktpass och är atletisk och uthållig. Även om det är relativt ovanligt idag så finns det ridgebacks som används i praktisk jakt, och de är särskilt duktiga viltspårhundar. Idag hålls rasen främst som sällskapshund, men dess ägare måste vara beredd på att ridgebacken behöver mycket motion. Det är en hund som är idealisk för löpning, cykling och vandring – en riktig långdistanslöpare. Inomhus är ridgebacken i allmänhet en lugn och tyst hund, så länge den har fått sitt aktiveringsbehov tillfredsställt. Rasen är förhållandevis anpassningsbar och kan trivas i många olika levnadsförhållanden och livsstilar.
Pälsvård
Rhodesian ridgebacks utmärkande drag är den ås av päls som löper längs ryggen i motsatt riktning mot resten av pälsen. Den korta pälsen kräver ingen särskild vård.
Träning
Rhodesian ridgeback är en kraftfull och atletisk hund som kan vara både envis och stark. Det kräver målmedvetenhet och tålamod av ägaren. Liksom alla hundar ska ridgebacken tränas med positiv förstärkning och aldrig med bestraffning. Kom ihåg att en hund som gör fel oftast inte förstår vad du vill av den.
Det här är en ras som behöver tidig och kontinuerlig miljö- och socialiseringsträning för att minska risken att hunden utvecklar rädslor.
Storlek och vikt
Hanhund: 63-69 cm
Tik: 61-66 cm
Önskvärd vikt för hanhund: 36,5 kg
Önskvärd vikt för tik: 32 kg
Färg
Pälsfärgen får variera från ljus till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår är tillåtet, men större vita fläckar på bröst, buk, och ovanför tassarna är inte önskvärt. Mörkt nosparti och mörka öron är tillåtet.
Särskilda kännetecken för rasen
En rhodesian ridgeback mognar långsamt och den kan vara ganska intensiv som valp och unghund. Om du funderar på att skaffa en hund av denna ras så räkna med att du kommer att få lägga mycket tid på uppfostran. Du måste också vara beredd på att den här hunden behöver riklig miljö- och socialiseringsträning för att växa upp till en trygg, harmonisk hund.
Ärftliga sjukdomar
Rhodesian ridgeback är i allmänhet friska hundar men precis som andra raser förekommer en del sjukdomar inom rasen. Ridgebacks är överrepresenterad avseende immunförsvarsrelaterade sjukdomar, däribland allergi. Höftleds- och armbågsledsdysplasi förekommer, men ofta av relativt lindrig karaktär.
Cirka 3% av alla ridgebacks föds med så kallad dermoid sinus vilket är en missbildning i huden. En sträng av hudceller sträcker sig ner i underhuden och i allvarligaste fall ned till ryggmärgen. Många av dessa dermoid sinus blir infekterade och kan orsaka stora problem hos hunden, varför rekommendationen är att avlägsna dem kirurgiskt. Arvsgången för dermoid sinus är okänd.
Andra sjukdomar som förekommer hos rhodesian ridgeback är hypotyreos, degenerativ myelopati och symmetrisk lupoid onykodystrofi (SLO).
Degenerativ myelopati är en neurologisk sjukdom som drabbar ryggmärgen och yttrar sig som en fortskridande vinglighet utan samtidig smärta. Symptomen börjar i bakbenen för att i ett senare skede även drabba frambenen. De flesta hundar som utvecklar sjukdomen är än åtta år och i dagsläget saknas behandling.
SLO är en immunmedierad sjukdom som resulterar i kloavlossning hos i övrigt helt friska hundar. Sjukdomen är ett resultat av att immunförsvaret av misstag angriper kroppens egen vävnad, vilket resulterar i inflammation och kloskada/kloavlossning. En SLO-drabbad hund tappar ofta så gott som alla klor inom loppet av några månader. Sjukdomen kan inte botas men det finns behandling som kan lindra symptomen.
Foder
Varje hund är unik och utfodringen ska anpassas efter hundens ålder, storlek och aktivitetsnivå. Rådgör med din veterinär om du känner dig osäker på hur du bäst utfodrar din hund. En del ridgebacks har lätt för att gå upp i vikt och de är också kända för att stjäla mat från köksbänkar. Se till att inte lämna någon mat obevakad inom räckhåll för hunden.
Typ
Ursprungligen jakt- och vakthund