Orsak
Hjärtfel brukar ofta delas upp i två kategorier: Medfödda (kongenitala) hjärtfel, som är missbildningar, samt förvärvade hjärtfel som uppträder senare i livet. Både medfödda och förvärvade hjärtfel kan vara ärftliga.
Exempel på de vanligaste medfödda hjärtfelen är:
- Septumdefekt (förmaks- eller kammarseptumdefekt): hål i väggen mellan höger och vänster kammare eller höger och vänster förmak
- Dysplasi (mitralis- eller trikuspidalisdysplasi): missbildade klaffar mellan förmak och kammare på vänster eller höger sida
- Stenos (aorta- eller pulmonalisstenos): förträngning av kroppspulsådern (aorta) eller stora lungpulsådern (lungartären) där de går ut från hjärtat.
- PDA (Persisterande Ductus Arteriosus): kvarstående kärlkommunikation mellan aorta och stora lungartären, ett blodkärl som normalt ska slutas i samband med födelsen.
Det finns flera andra, ovanligare missbildningar. Missbildningarna kan vara olika svåra med olika prognos. Ibland förekommer flera olika missbildningar hos samma patient. En del typer av missbildningar är vanligare hos vissa raser.
De vanligaste förvärvade hjärtsjukdomarna är:
- Myxomatös klaffsjukdom (endokardios): förtjockade och läckande klaffar mellan förmak och kammare, oftast är det mitralisklaffen som sitter på vänster sida som läcker. Sjukdomen drabbar oftare hundar av små raser och brukar debutera i medelåldern. Man har kunnat konstatera ärftliga komponenter hos exempelvis Cavaljer King Charles Spaniel, en av de raser som är drabbad av denna sjukdom.
- Kardiomyopati (hjärtmuskelsjukdom):
- HCM (hypertrofisk kardiomyopati): Förtjockad vägg i vänster kammare. Drabbar nästan uteslutande katt, men kan i undantagsfall ses hos hund. Hos människa finns en liknande sjukdom och där har man identifierat mer än 450 olika mutationer som ger HCM.
- DCM (dilaterad kardiomyopati): Hjärtmuskeln, framför allt i vänster kammare, blir försvagad och drar inte ihop sig normalt, vilket gör att hjärtat blir förstorat. Drabbar oftare hundar av stora raser. Ovanligt hos små hundar. Även DCM har ärftliga komponenter, men det finns andra möjliga men mer ovanliga orsaker, som nedsatt sköldkörtelfunktion eller behandling med cytostatika (cellgift).
Det finns även ett mindre antal hundar som har blåsljud utan att man kan påvisa något fel på hjärtat. Blåsljudet kan då bero på att hjärtat pumpar ovanligt kraftfullt, eller att det finns förändringar som är så lindriga att man inte kan upptäcka dem med ultraljud.
Symtom
Det vanligaste tecknet på hjärtsjukdom är blåsljud. Om det rör sig om en medfödd missbildning finns blåsljudet ofta redan hos den lilla valpen. I en del fall är blåsljudet lindrigt i början och blir mer framträdande när hjärtat växer. I enstaka fall kan det bli lindrigare eller helt försvinna.
En del patienter med DCM har blåsljud till följd av att hjärtat blivit förstorad och utvidgat (dilaterat) så att klaffarna inte når varandra längre eftersom de dragits isär, varpå ett läckage med blåsljud uppstår.
Myxomatös klaffsjukdom som är tillräckligt kraftig för att ha någon betydelse för individen ger alltid blåsljud. I början är det lindrigt och kan vara svårt att uppfatta, men i takt med att klaffläckaget tilltar ökar även blåsljudets intensitet.
Att man har blåsljud innebär dock inte att man nödvändigtvis känner sig sjuk av sitt hjärta.
Om hjärtfelet är tillräckligt allvarligt kan det ge olika symtom som svaghet, svimning – ofta i samband med ansträngning, andningsbesvär, bukighet eller avmagring Du kan läsa mer om symtom under hjärtsvikt.
En del hundar lever med hjärtsjukdom hela livet utan att känna av några symtom.
Vad kan man göra själv?
Innan man köper en hund bör man förvissa sig om att den är veterinärbesiktigad utan tecken på hjärtsjukdom.
Rasklubbar kan informera om den aktuella rasen är särskilt utsatt för någon hjärtsjukdom. I så fall kan bekämpningsprogram finnas för avelsdjur och man bör då undersöka vilken status föräldradjur har innan man bestämmer sig för att köpa en valp. För Cavalier King Charles spaniel finns centralt bekämpningsprogram för myxomatös klaffsjukdom och en del uppfödare av dobermann testar för DCM.
Det är lämpligt att låta veterinär lyssna på hjärtat någon gång om året så att man vet om ett blåsljud uppkommit som inte funnits tidigare.
När bör veterinär uppsökas?
Om ett blåsljud eller något annat av symtomen ovan som väcker misstanke om hjärtsjukdom, upptäcks hos ditt djur rekommenderas en hjärtutredning hos specialutbildad kardiolog. Om din egen veterinär inte har den kompetensen kan han eller hon remittera till en specialist som utreder och ger råd om eventuell behandling och uppföljning. Eftersom många hjärtsjukdomar försämras med åren är det vanligt att man gör uppföljande undersökningar årligen för att bedöma om behandling bör sättas in.
Om symtomen ger misstanke om hjärtsvikt (snabb andning i vila – mer än 30 andetag per minut, andnöd, kollaps eller påverkat allmäntillstånd) bör du snarast kontakta veterinär eftersom tillståndet kan bli livshotande.
Om du tänker använda din hund i avel bör du kolla att den inte har blåsljud och i relevanta fall delta i bekämpningsprogram innan parning.
Diagnostik
I en hjärtutredning ingår alltid att lyssna med stetoskop (auskultation), oftast ultraljud (ekokardiografi) och ibland även röntgen, ekg och blodprover beroende på symtom.
Behandling
Många patienter som har hjärtfel behöver ingen behandling, åtminstone inte tidigt i livet.
Ett fåtal hjärtfel åtgärdas kirurgiskt. Det gäller förträngning av klaffarna i stora lungartären (pulmonalisstenos) då man går in med en kateter till hjärtat och vidgar förträngningen med en uppblåsbar liten ballong, och PDA (persisterande ductus arteriosus) då man också kan gå in med kateter och sätta en ”propp” i kärlet som borde ha stängts i samband med födelsen. Man kan även sluta en PDA genom att öppna bröstkorgen och knyta av (ligera) kärlet strax ovanför hjärtat. Det förfarandet är dock mer omfattande och smärtsamt för patienten med längre konvalescens. Procedurerna med kateterisering ger minimala sår men kräver speciella kunskaper och erfarenhet. Dessa ingrepp utförs på Djursjukhuset Albano i Stockholm, och du kan be din veterinär remittera dit om du vill ha hjälp. I allmänhet är det bättre att göra dessa ingrepp så tidigt som möjligt, innan sekundära förändringar uppstår i hjärtat.
De flesta patienter som behöver behandling för sitt hjärtfel får mediciner. Behandlingen specialanpassas för varje individ beroende på vilken typ och grad av hjärtfel det gäller och vilka symtom som uppstått. Behandlingen kan behöva modifieras med tiden om hjärtfelet förvärras. För att bedöma detta behövs regelbundna kontroller. Veterinären ger då instruktioner om lämplig behandling.
Prognosen är mycket varierande för olika hjärtpatienter. Tyvärr kan hjärtfel bli så allvarliga att man trots insatt behandling inte kan ge katten eller hunden en god livskvalité. Detta gäller framför allt äldre individer, men även yngre, speciellt vid medfödda hjärtfel. Då kan man av djurskyddsskäl tvingas låta sin vän somna in.